Igår kväll började jag tänka på hur mycket jag fortfarande saknar dansen.
Jag vet att det var för mitt eget bästa som jag slutade, men det känns ändå lite som om det fattas en bit av mitt liv. Dansen var betydde så mycket för mig. På något sett så var det min identitet. Jag var en dansare, det var det jag var och utan det vem är jag då? Så funderade jag väldigt mycket när jag låg på sjukhuset. Vad ska jag göra nu? Kommer jag aldrig att kunna dansa igen? Läkarna sa att jag skulle kunna göra det igen, och visst det kan jag väl, men jag kommer aldrig att kunna dansa som jag dansade förut, och det är det som gör så himla ont!

På min sista dansuppvisning såg jag ut såhär!
Efteråt insåg jag att det var dag att sluta.