Slappna av ..

Fundering:


Vi människor, speciellt tjejer, har en tendens till att överanalysera saker och ting. Några av mina killkompisar brukar göra det lite då och då, men nästan alla mina tjejkompisar gör det jämt, BIG TIME!

Jag erkänner .. jag brukade överanalysera saker som folk sa och gjorde som fan, men för några månader sen bestämde jag mig bara för att sluta. Jag orkar inte längre. Det tar för mycket tid och energi och är helt enkelt jävligt dumt och onödigt.

Varför ska man sitta och tänka "varför sa han/hon så? Menade han/hon ...?" osv. Jag tror faktiskt att många tjejer "lider" av detta problem. Vi spenderar alldeles för mycket tid på att fundera över vad andra tycker och tänker innerst inne och vad de egentligen menar och vill. Är det inte så tjejer? Hur många av er har inte suttit och skrivit ett mail eller ett sms till en kille, läst det om och om igen, ändrat och läst det igen innan ni skickat iväg det? Ljug inte!


Hur som helst kom det en dag då jag kände att nu får det helt enkelt vara nog. Jag tänker inte och orkar faktiskt inte bry mig längre. Jag tänker göra det jag vill och det jag känner för, sen får det bära eller brista.

Visst, jag ska inte ljuga för er och säga att det var lätt. Det är fortfarande rätt svårt, men det börjar bli bättre. Kommer jag på mig själv sitta och analysera över saker och ting säger jag helt enkelt åt mig själv "Lägg av Isabelle. Skit samma. Det får gå som det går!" och så fokuserar jag mig på något annat istället. Det fungerar faktiskt!

Jag tror vi tjejer måste lära oss att slappna av lite mer. Vad är det värsta som kan hända? Nej sluta överanalysera, spontanitet is the shit! ... och kom ihåg;


" Dream as if you´ll live forever

Live as if you´ll die today"


Bra artikel

Hallå där alla läsare

Jag är precis klar med tidningen(Cosmopolitan) och en artikel talade verkligen till mig, "Kan killar och tjejer vara bara vänner?"
Många verkar ju tro att inte det skulle kunna gå, men kolla bara på mig och Daniel. Vi har varit nära vänner i snart 7år, and it's going great.

I artikeln står det bl.a. att det är film och tv som förstärker uppfattningen om att män och kvinnor inte kan vara nära vänner utan att kärlek kommer in i bilden. De stärker detta påstående genom att ge exempel som Meg Ryan och Billy Crystal i När Harry mötte Sally, eller Blair och Chuck i Gossip girl och både Julia Roberts, i min bäste vän bröllop, och Patrik Dempsey, i brudens bäste man, blir kära i sin bästa kompis. De skriver; "Nästan alltid slutar vänskap mellan man och kvinna med en romans i filmerna, inte konstigt att vi är skeptiska när en tjej och kille är nära vänner"
En ung tjej berättar även i artikeln att hon och hennes bästa killkompis alltid måste förklara sig när det kommer in nytt folk i deras bekantskapskrets.
Det är precis samma sak för mig och Daniel, och det kan göra mig så jävla förbannad ibland. Nästan alla hans tjejer har typ hatat mig och kan inte förstå att vi faktiskt bara är vänner. Vissa har sagt åt honom att sluta umgås med mig och andra har gått på mig istället och sagt åt mig att back off, och sluta att reservera honom!

När vi gick på gymnasiet var det som värst, för då träffade Daniel ett och ett annat psycho, haha förlåt Daniel men det är faktiskt sant ; P

Jag förstår inte varför det ska vara såhär! Vafan liksom... killar och tjejer kan faktiskt vara bara kompisar!!





Talar innan jag tänker

Godkväll .. eller godmorgon!!

Jag kan inte sova, är inte det minsta trött fastän jag borde vara det. 
Sitter här och funderar lite .. är det inte konstigt hur tankarna alltid
kommer när man ska försöka sova?
Ibland önskar jag fan att jag vore brunett. Jag har tänkt färga håret flera
gånger men har alltid fegat ur i sista sekunden. Don´t get me wrong,
jag gillar att vara blond, men med hårfärgen jag har kommer
så många fördomar. Folk tenderar faktiskt att tro blondiner är lite
smått blåsta just för att det har blivit lite av en grej att de ska vara det.
Det är när man träffar sådana människor som jag gillar min hårfärg
mest, för de förväntar sig så lite utav dig. Det är då man kan briljera
och visa sig vara jävligt smart.
Men ibland när man råkar säga något dumt så känner man sig oftast ännu dummare just för att man alltid får höra "haha men så är du ju blond också" efteråt.

Jag är och kommer alltid att vara en impulsiv människa som talar innan jag tänker, så är det bara! Det vill jag inte ens förändra, men jag tror faktiskt att det skulle vara lättare att tas på allvar om man var brunett istället. Det finns inga förutfattade meningar om att de skulle vara dumma eller blåsta bara för sin hårfärg.
Visst, jag känner mig jätte lyckligt lottad som har en hårfärgen jag har. Det är inte många som har den och varje gång jag går till frisören får jag massor med komplimanger och de förbjuder mig rent utav att färga det när jag berättar om mina funderingar.


Jag tror nästan att jag kommer att vara blond tills jag blir gråhårig istället. Jag kommer nog aldrig få modet till att färga det mörkt. Det som skrämmer mest är att jag kanske får en allergisk reaktion och tappar allt hår istället, eller så blir jag inte nöjd och då kan jag inte få tillbaka min naturliga färg igen.

Ne Isabelle Sjöberg är och kommer nog alltid vara en SMART blondin ; )



I ett förhållande

Hallå där alla läsare ; P

Igår när jag låg i sängen och skulle till att sova funderade jag lite över de roller som oftast finns i ett förhållande. Någon av personerna måste vara ledaren och den som dominerar medan den andra måste vara tofflan. Visst det finns säkert de som inte tycker att det är så och tycker att "men vi vårt förhållande gör vi lika mycket och delar på allt" osv. Jag skulle dock vilja påstå att dessa roller alltid finns, även om det ibland inte kan vara så tydligt.
Ta ett scenario ... Ett par kommer hem ungefär samtidigt från jobbet, känner sig lite frusna och bestämmer sig då för att ta ett mysigt skumbad tillsammans. Den person som oftast får sitta på "plopp" sidan tror jag garanterat är lite tofflig i förhållandet. För, kom igen, vem vill egentligen sitta på den sidan frivilligt? Personen i frågan kanske får det att se ut som om att han/hon vill vara snäll och offra sig, men jag tror att det handlar om att den personen inte vill ta en diskussion som han/hon vet att den kommer att förlora.
Där har vi även ett annat scenario ... den person som oftast vinner diskussionerna i ett förhållande är med största sannolikhet den dominanta. Den personen får alltid som han/hon vill och njuter av det!




Hahaha .. jaa det här var min lilla bedtime fundering igår! Jag tycker den ... vad säger man .. "makes a lot of sense", inte sant? ; )



Tillbaka


Jag har inte bloggat på några dagar nu, som ni förmodligen har märkt. Anledningen till detta, tycker jag, är allt för personlig för att ta upp här i bloggen. Därför är det bara mina närmsta som kommer att få veta vad det är som har hänt.

Jag kände dock att jag behövde de här dagarna för att fundera och reflektera över vad livet egentligen går ut på för just mig. Tiden bara springer iväg från oss, och vi tar alla så pass mycket förgivet.

Jag behövde därför de här dagarna för att bara vara och umgås med mina nära och kära utan att behöva blogga om det.


Livet är så pass mer oförutsägbart än vad vi oftast får för oss att det är.

Vi måste därför börja uppskatta varandra mycket mer och inte vara så rädda för att visa vad vi känner. Tänk så här: att du helt plötsligt en dag förlorar någon du höll kär .. skulle du då inte vilja veta att den personen i alla fall visste hur mycket den betydde för dig innan det hände?

   Förra året, när jag gick sista året på gymnasiet, höll jag ett föredrag om just detta ämne. Temat var dröm och verklighet och jag talade då om hur vi människor lever i en slags illusions bubbla där vi tror att allt och alla alltid kommer att finnas där för oss. För är det inte så? Intalar vi inte oss själva att alla alltid kommer att finnas där för oss? Att mamma och pappa alltid kommer att sträcka ut en hjälpande hand när det behövs eller att din bästa kompis alltid kommer att ha sin axel redo för dig att gråta ut på?

Som jag sa i mitt tal för nästan exakt ett år sedan, måste vi spräcka hål på denna bubbla och börja visa varandra riktig uppskattning. Det behöver inte vara de största gärningarna som visar mest uppskattning heller, det kan räcka med en kram eller bara några få värmande ord då och då för att visa någon din uppskattning. Det krävs inte mycket, det är just de små men osjälviska gärningarna som gör skillnad.

Det jag egentligen vill säga till er alla är att ta ingenting förgivet, gör inte det!! För en dag, helt plötsligt, när som helst kan ni förlora något eller någon bara sådär. Då kan det kännas skönt att allting är sagt och ångerfritt.





Vad är livet? Blott en hägring,
Blott en skugga och en spegling.
Bländverk allt, som blev oss givet!
Ty en dröm är hela livet,
Själva drömmen drömmer vi.


Taget från:
Pedro Calderón de la Barcas skådespel Livet en dröm från 1635
översättning Erik Blomberg


Nya hastigheter

Fundering:

Vägverket är just nu i full gång med att justera hastigheterna runt om i Sverige. Det är ju bra kan man ju tycka, i alla fall när de sänker dem. 
   En sak som jag har reagerat mycket på nu när man har eget körkort är att det inte är en enda jävel som håller hastigheterna. Sådant kan göra mig så arg, varför ska man köra för fort? Jag förstår verkligen inte poängen med det. Du vinner någon minut per mil ungefär, beroende på hur mycket för fort du kör.
   Nu till poängen med detta inlägg ... det har länge varit snack om att en sträcka på E18 här i Västerås ska få ny hastighet. Just nu är hastighetsbegränsningen 70km/h och vägverket vill höja hastigheten till 80km/h. Jag tycker verkligen detta är helt absurt. För det första är det ju ingen som kör 70, alla kör runt 80 eller mer. Höjer de hastigheten till 80km/h kommer ju folk åka i 90 eller mer. Helt dumt!
   Hoppas vägverket kommer på bättre tankar...








kattungar slängs i soporna

Hittade nyss den här filmen på aftonbladets hemsida!
Det är så himla hemsk, det gör verkligen ont i hjärtat på mig!
   Hur kan vi människor vara så hjärtlösa och helt enkelt dumma i huvudet? Detta är för mig en gåta!!





Ålderskillnader

Fundering:


Här om dagen var jag och mamma hemma hos min moster och mina kusiner. Vi satt och fika och pratade om ditten och datten och så kom vi in på ålderskillnader mellan män och kvinnor i förhållanden. Vi pratade bland annat om Hugh Hefner och hans småflickor, och hur accepterat det är när det är mannen som är den äldre i ett förhållande. Personligen tycker jag att det är jätte tråkigt. Hade det vart en 80årig tant som hade tre 20åriga killar runt sig hade allmänheten blivit äcklade, Varför är det så?

   Det har alltid varit accepterat för mannen att vara äldre än sin kvinna, kanske för att han skulle kunna försörja och ta hand om henne förr i tiden, men i Hollywood håller denna trend på att brytas. Allt fler kända kvinnor söker sig till yngre män, ta t.ex. Demi Moore och Ashton Kutcher eller Sex and the city stjärnan Kim Cattrall och hennes 23år yngre pojkvän Alan Wyse. Jag hoppas på att denna hollywoodtrend, om någon, kommer att smitta av sig på oss vanliga "dödliga"

  Är åldern bara en siffra, eller har den verkligen betydelse?









Beskriv dig själv..

Fundering:

Jag sitter och håller på att komponera ihop ett personligt brev om mig själv, men jag vet knappt vart jag ska börja någonstans!
   Jag brukar inte ha några problem att skriva vad jag tycker och tänker om saker, men när det kommer till att beskriva mig själv blir det så lätt överflödigt tycker jag.

För det första vill man inte låta skrytsam och för det andra vill man inte låta som om man inte tror på sig själv, för det gör jag ju verkligen. Personliga brev om sig själv ska ju inte vara så långa heller, man ska få ner det viktigaste på några rader och försöka sticka ut i mängden så de kommer ihåg en. Det är ju svårt att veta vad folk vill höra om en också!


   Hur kommer det säg att man kan ha så mycket att säga om andra men när man ska säga något om sig själv så tryter orden för en?


Anorexia wannabes?

Fundering:

De närmsta veckorna har jag verkligen blivit skrämd. Vart jag än tittar ser jag texter som "Är du tunn som luft är du nästan perfekt" osv. Svenska tonårstjejer verkar ha blivit besatta av att bli super smala. Var och varannan dag hittar jag nya bloggar som tipsar om hur man ska lura sina föräldrar så att de tror att man äter. De skriver hur mycket de har gått ner på si och så många dagar och massa annat om deras kroppsfixeringar. Det är helt absurt !
   Här om dagen var jag inne på just en sådan blogg och läste lite. Bloggerskan i fråga anklagade en annan bloggerka Kissie för att vara tjock. Jag blev helt chokad.
Varför kan man inte få vara den man är och väga som man vill? Måste man helt plötsligt vara super smal och lätt som en fjäder för att bli accepterad? Folk i u-länder svälter och modeller i i-länder vill ha deras kroppar. Det är helt sjukt.
Hemskt, jag skämms nästan över folk som strävar efter sådana kroppar!


 



För gammal?

Fundering:

För några dagar sedan diskuterade jag och en kompis killar i våran ålder.
Allt fler av dem verkar vilja ha små flickor på 15-16 år! Det vi kom fram till är ganska oroväckande. Vi duger inte längre, vi har helt enkelt blivit för gamla! Jag citerar vad min kompis sa: "Killar vill ha nått yngre, fräschare och fastare.  Let´s face it, saker och ting börjar snart hänga på oss!"
   Är det så här det är? Är vi 18-19åriga tjejer förgångna? Är den nya leva livet åldern 15 istället för 20?
Jag känner mig definitivt inte gammal än, men är det så folk ser mig?


RSS 2.0