Tänkte att jag skulle lätta mitt hjärta för er lite ..
På senaste tiden har det blivit väldigt mycket party, bilder och annat skoj här i bloggen. Därför har jag känt att bloggen har blivit lite falsk. Det är som om jag har målat upp en bild av mig själv där det ser ut som om jag är hur lycklig som helst och inte har några bekymmer alls i världen. Men så är ju självklart inte fallet.
Ska jag vara ärlig så har det varit väldigt jobbigt den senaste tiden och det är kanske därför bloggen ser så ytlig och plastig ut just nu, massa glada bilder och knappt någon text, för jag har inte vetat vad jag ska skriva.
Det var inte förens en kompis påpekade att bloggen kändes lite falsk nu på senaste tiden som jag märkte det själv ..
Det är ju lite sorgligt sådär ... men jag vill inte skriva för mycket till er heller.
Jag har funderat på att lägga ner bloggen ett tag nu .. och det här kanske är min spark i baken, jag vet inte!
Vi får se hur det blir med allt .. men nu vet ni i alla fall att jag inte är så falsk och ytlig som det kanske har framstått. Eller rättare sagt, jag hoppas att ni vet det!

Igår kväll började jag tänka på hur mycket jag fortfarande saknar dansen.
Jag vet att det var för mitt eget bästa som jag slutade, men det känns ändå lite som om det fattas en bit av mitt liv. Dansen var betydde så mycket för mig. På något sett så var det min identitet. Jag var en dansare, det var det jag var och utan det vem är jag då? Så funderade jag väldigt mycket när jag låg på sjukhuset. Vad ska jag göra nu? Kommer jag aldrig att kunna dansa igen? Läkarna sa att jag skulle kunna göra det igen, och visst det kan jag väl, men jag kommer aldrig att kunna dansa som jag dansade förut, och det är det som gör så himla ont!

På min sista dansuppvisning såg jag ut såhär!
Efteråt insåg jag att det var dag att sluta.

Bekänner:

Jag har alltid varit en person som folk ser upp till på något konstigt sätt. Folk har varit villiga att göra allt för mig och velat vara som mig. När jag var mindre var det alltid någon i klassen som frågade om de skulle lämna tillbaka min linjal åt mig osv. Förut tänkte jag inte så mycket på det, men nu när jag har blivit äldre har jag uppmärksammat detta mer och mer.

   Jag kunde utnyttja detta väldigt mycket, oftast omedvetet, när jag var mindre. Jag bad alltid folk göra allt åt mig, "Stäng dörren!", "Hämta ett glas vatten!", det sjukaste var att det aldrig var någon som sa emot när jag sa åt dem att göra saker, de ifrågasatte det aldrig heller, utan gjorde som de hade blivit tillsagda. Usch, jag skäms nästan över hur jag var!

   När jag gick i högstadiet var det som värst, det är ju den period där många försöker hitta sig själva och är lite smått osäkra. Det fanns en tjej i min parallellklass som hade mig som idol(detta kom fram vid konfrontation). Hon var jätte gullig och rolig att umgås med, men efter ett tag kändes det som om det gick för långt, jag ville ju att hon skulle vara sig själv och inte en kopia av mig. Denna tjej började klä sig som jag, stå och sitta som jag, köpte precis alla som jag köpte och lyssnade på det jag lyssnade på osv. Men den dagen då jag insåg att det hade gått för långt var när jag och en annan kompis hittade ett papper under hennes säng.

Jag tittade förbryllat på bokstäverna som prydde pappret, försökte minnas när jag hade skrivit det här. Min andra kompis sa "Är det du som har skrivit det där Isabelle? Det ser ut som det!" Tjejen tittade genast åt vårt håll och ryckte till sig pappret, "Jag har bara kladdat lite!" sa hon.

   Några dagar senare hade hon fått reda på att jag tyckte att hon härmade mig extremt och vi började bråka. "Ja, du kanske är min idol, jag vet inte, jag försöker bara hitta mig själv!" hade hon skrikit åt mig. Efter detta pratade vi aldrig mer, vilket jag tycker är jätte tråkigt, hon bytte stil totalt och började klä sig i svart och började även sminka sig svart.

   Det jag vill ha sagt med allt det här är att jag har väldigt svårt för när folk härmar mig. Jag vill ha min egen stil och vara unik. Det är såklart det är kul när folk ser upp till mig och vill vara lite som mig, men det finns gränser. Man behöver inte köpa allt jag köper och försöka vara som jag bara för att få min uppmärksamhet, tro mig då hamnar vi snart på fel fot istället.

Var den du är istället, jag kommer att gilla dig ännu mer för det!!

Bekänner:

Ibland känner jag att jag inte duger och räcker till. Jag har alltid varit en person som vill vara alla till lags och vara den som alla alltid kan lita på. Ett annat problem jag har pga. just detta är att jag har svårt att säga nej, det händer därför ibland att jag dubbel bokar mig själv och får avboka någon/några av de planerade aktiviteterna. Jag hatar när det blir så och får alltid jätte dåligt samvete och tror på något sett att folk kanske inte gillar mig efteråt.

  Här om dagen blev det för mycket. Det kändes som om alla drog och slet i mig från olika håll och ville göra en massa saker. Jag hatar verkligen att välja mellan vänner och familj etc. Det är verkligen det värsta som finns, speciellt om någon börjar säga "men du lovade ju" osv. Jag står inte ut. Vet inte vart jag ska ta vägen när det blir så!

   Ibland känner jag verkligen för att bara krypa ner under mitt täcke och låta allting fixa sig självt. Jag sätter andras behov framför mina egna, fastän det ser ut som om jag inte gör det.

Jag ger folk intrycket av att vara en stark person som bestämmer allt inom "gruppen" fastän jag egentligen inte gör det. Jag tror jag manipulerar folk omedvetet att tro att det är jag som bestämmer fastän det är de själva som gör det. Låter konstigt, jag vet.

   Det är faktiskt sällan jag gör som jag själv vill, bara för att jag är så rädd för att såra andra.

För någon dag den frågade t.ex. en kompis om jag ville komma över och bara mysa, kanske se på någon film eller så och jag kände verkligen inte för det. Det regnade utomhus och jag ville bara vara hemma. Jag sa det till henne, men efteråt mådde jag skit dåligt, det kändes som om hon blev arg på mig på något sätt. Jag vet att det är jätte dumt att tänka så, för så var det säkert inte ens, men det var så det kändes för mig.

   Nu kanske ni tror att jag är värsta mesen som man kan få att göra vad som helst för att jag inte kan säga nej, men så är det inte riktigt heller. När det verkligen är någonting jag inte gillar och är emot säger jag ifrån på skarpen. Jag har skinn på näsan och är inte rädd för bråk, tro mig! Det jag däremot är rädd för är att såra eller svika mina nära och kära.<3 De betyder allt för mig och är så himla underbara och goa. Jag skulle kunna göra allt för dem.

Om de mår bra mår jag bra!